Hurtig eller bara gammal?

Skulle behöva hoppa över min rutinmässiga morgonrunda idag. Tider att passa och sånt. Vaknade halv 6 av tanken ”kliver jag upp nu hinner jag med en promenad.” Så det gjorde jag. Stjärnorna blinkade och månen tok-sken över snön på åkrar och träd. Ett läge som är magiskt snyggt men omöjligt att fota. För att kameran ska fatta att den har ett motiv framför ögonen behövs en av de sällsynta gatlyktorna, och då försvinner hela månljuseffekten.

Jag däremot, är fylld för resten av dagen av

  1. månljusskuggspelsharmoni
  2. odräglig mallighet att jag blivit en sån som självmant vaknar en timme före klockan för att ”då hinner jag promenera”
  3. insikt att det tidiga vaknandet också är ett klassiskt ålderstecken.

Fast om ålderstecknen nu tänker ställa sig på kö så är tidigvaknande ett jag faktiskt välkomnar. Särskilt i det månskenet.

Hörs.

Cool morgon

Det var coolt att jogga längs öppna fält i soluppgången.

Det var också coolt att ge sig in i dunklet och jogga i tät skog på ett mjukt, lätt pulsigt skoterspår.

Men coolast var det att skutta ut på vägen igen och få platt väg-is som underlag efter några kilometer ojämn puls-snö. Benen stack iväg som en skenande ponny och jag tror bestämt att jag fnittrade högt.

Usain Bolt, släng dig i väggen.

Hörs.

 

Cykelbaneväder

Det vill säga lagom många dagar sen det senaste snöfallet, en perfekt hoptryckt vit vägbana där dubbarna biter som om jag körde på en sommarväg och runt tio minus som håller underlaget härligt knarrigt.

Om jag inte hade varit så morgonpigg hade jag fått solsken också, eftersom strålarna spred sig över Knåda så fort jag svängde in hemma på gården. Under cyklingen var det istället mina röda kinder som lyste upp tillvaron.

Bit i kinderna är en känsla jag tycker om. Dessutom matchar det min grå kalufs på ett modernt och synnerligen exklusivt sätt. Eller nåt sånt.

Och nu sprider sig en omodern men synnerligen trevlig doft i huset. Kålpudding. Lingonen åkte i cykelkorgarna från skogen till mitt kök i höstas.

Jag gillar min cykel. Året om. Framgår det?

Hörs.

Olika sorters äventyr

Minisemestrade igår. Bland annat till hopptornen vid skidstadion i Falun. Trots mina ibland äventyrliga infall kände jag ingen längtan att ställa mig på skidor där uppe. Inte ens att klättra upp dit. Nån hejd får det vara på galenskaperna. Strapatser som utmanar kroppens uthållighet och beslutsamhet är min grej. Inte att riskera liv och anständighet fastklamrad på toppen av en ranglig byggnad skrikande efter en lyftkran för nedhämtning.

Jag fortsatte stannapåmarken-temat idag med en vandring som började i fullmånesken

och slutade i strålande sol.

Det där med höjder är kul.

  1. Stå högt uppe i en byggnad med milsvid utsikt: nära döden-upplevelse.
  2. Stå på ett fjäll med milsvid utsikt: totalt lyckorus.
  3. Stå på fjället men för nära kanten av en stupande brant: nära döden-lyckorus.

Med andra ord: så länge fötterna står på en del av jordklotet och inte på nåt som nån har byggt är det lugnt, mer eller mindre.

Hörs.

Vintertorsdag

Promenerade iväg i mörker med ryggsäck och reflexväst och kom fram till Edsbyn i samma stund som gryningen.

Det har snöat lite inatt. Jag revolterade och struntade i att skotta. Var mer sugen på att promenadhandla. Och nu när det är gjort har jag fortfarande inte lust att skotta.

Dagens ledord: revolt!

Hörs.

Trotjänare på upphällningen

Har haft mina Yaktrax-”snökedjor” i en herrans massa år och de börjar känna sig trötta. Gummit hotar att gå av och spetsarna spretar både här och där. Hakar fast i hallmattan för att dra den med ut på löprunda.

Snön är på väg att blåsa bort i mildväder. Veligt väder måste jag säga. Men mig lyckades det inte blåsa bort. Inte en enda gång var jag på väg ner i diket. Stormträningen i lördags kaxade till mig i överkant. Och gav mig en torr och narig fläck på hakan.

Hörs.

 

Världsrekord i kort inlägg

Har två saker att tillkännage idag.

  1. För första gången i världshistorien blommar en orkidé om efter att ha ”vårdats” (glömts bort) av mig i flera år. 
  2. När jag räknar ihop hur många böcker jag lyssnade på under 2016 års motionerande, så landar jag på 93. Nittiotre.

Många böcker. Idogt skonötande. Sjukt eller coolt har jag inte bestämt än.

Hörs.

Planeringsdag

Vägvandring på morgonkvisten.

Jag har planeringsdag. Själva planerandet håller på nånstans inne i hjärnan medan kroppen knatar på och himlen testar olika outfits för dagen.

Vad planerandet mynnar ut i får vi se. Kanske ingenting. Jag tycker bara att en planeringsdag är nåt man ska ha ibland. För att inte tappa bort sig.

Om inte annat får man syre och mysigt snöknarr medan man håller på.

Hörs.

 

Start på bärsäsongen

Fredagens iskyla och gårdagens storm hindrade mig inte från att fota en massa. Idag var det milt och nästan stilla och ändå kom jag hem med bara en bild från skidturen. Min hjortronmyr i vinterklädsel.

Istället lyssnade jag på hur skidspetsarna skar genom snön och kände stavarna få fäste i den frusna blötmarken under snön. Och så mumlade jag ihärdigt ner mot marken: Snälla hjortronen, vila nu, samla kraft, ta fart inför våren, ge mig en aning fler hjortron än i höstas. Inte för att jag vill låta otacksam, men ett kilo bär på fem timmars plockning över evighetsstor myr är LITE snålt. Tack på förhand. 

Sen åkte vi hem till Knåda.

Hörs.

Mamma, du kanske inte ska läsa det här…

En annan typ av fjällmorgon idag. Några få minusgrader, blåst och moln gjorde att färgerna höll sig inom den blå-grå skalan. Jag skidade iväg och tog sikte på ljuset.

Nere på låglandet behövde jag inte hålla mig i stavarna för att undvika bortblåsning. Där gällde det snarare att inte köra ner i nån bäck.

Men jag tröttnar så fort på lågland. Tog ett beslut och svängde mot topparna. Började gena uppåt genom skogen. Korsade ett helt nypistat snabbspår.

Det blå var målet. Trots att vinden tilltog fortsatte jag uppåt.

Saxade och saxade, det är brantare än det ser ut.

Blåsten gick fortfarande bra att parera, men jag ande att det skulle ta i mer om en stund. Toppen var försvunnen i ett rökmoln och vi var på väg mot varandra.

Medan jag koncentrerade mig på att hålla balansen i det som vid det laget var mer än blåst så möttes vi, molnet och jag Jag klättrade rakt mot vinden och insåg snart att det var säkrast att ändra riktning. Hemåt var åt ett annat håll och till och med jag fattade att ”kända marker” inte betyder nåt när alla landmärken försvinner.

Jag tog stöd av en fjällbjörk och svängde runt på skidorna. Utan mina kraftiga turskidor med stålkanter hade jag fladdrat iväg. Fast utan dem hade jag å andra sidan aldrig ens tagit mig upp så långt idag.

Jag sicksackade mig över krönet till mina allra käraste vidder. De såg inte ut som vanligt. Annorlunda men fortfarande vackra. Och det blå längst upp gör att vädret känns vänligare än det försöker visa sig.

För att kunna fota här, stående vänd rakt mot blåsten, var jag tvungen att borra ner stålkanterna med all min kraft. Sen skulle jag åt samma håll som medvinden. Att följa med den var helt omöjligt. Istället fick jag sicksacka mig fram och tillbaks för att hela tiden ha en sidvind som gick att kontrollera.

Nere på ”min” sida av fjället trixade jag mig fram mellan björkarna för att få lä och stöd när det tog i bakifrån.

Väl tillbaks på myrarna igen kunde jag stå med vinden i ryggen och staka mig framåt som om jag var ute på vilken lördagstur som helst.

Tre timmar och en kvart var jag ute. Mer äventyrligt än jag hade räknat med men väldigt, väldigt roligt! Jag tummade aldrig på säkerheten, höll koll på Skarvruet, min minsta lilla topp som ligger precis på kanten till nerförbacken som leder hemåt. Magen pirrade till av spänning men inte mer än så. Mitt livs hittills blåsigaste tur är avklarad, jag har inte blivit ett dugg blåst-avskräckt och jag längtar redan upp igen!

 

Hörs.