Ajöken

Har bloggat en aning tankspritt på sistone. Haft annat i tankarna. Nämligen jobb. En heltidstjänst som jag ville ha fast inte på heltid. Mejlade och sa som det var. Sen har vi pratats vid. Idag blev det klart. Jag får jobbet. På de 60 % jag önskar. Nyper mig i armen och väljer bland jobbarväskorna.

Börjar på måndag. Varför vänta, liksom? Nu blir jag socionom igen, men byter kuratorsstolen mot kommunens öppenvårdsenhet.

Därför säger jag nu tack och goodbye. Bloggen har hört till en annan tid. Till mitt-i-livet-lyxpausen jag gjort i fyra år. Kanske faller andan på att visa fjällvidder eller storskogar emellanåt, men inte mer än så. Tack för att jag har fått skriva.

Förresten. Jag får drygt en halvmil till jobbet. Perfekt cykel- och springavstånd. Vissa saker kommer jag aldrig att förändra.

Hörs kanske.

Snäll-tallar i cool-Knåda

Ibland känner jag mig lite galen. Till exempel när solen skiner och jag går i skog där tallarna radar upp sig och snor allt solsken medan jag knatar omkring i djup skugga. Fast jag är inte ett dugg galen. Plötsligt viken nämligen tallarna undan och delar med sig av både ljus och utsikter.

Skogarna i Knåda. Coolt är bara förnamnet.

Hörs.

Frostigt i Funäsfjälllen, men möjlighet att hyra ett paradis

I morse ställde jag mig samma frågor som alltid när jag skidar ut från stugtomten för en tur: Var ska jag åka idag? Vad kommer jag att få se?

Det enda jag vet är jag aldrig blir besviken, vare sig jag ger mig upp på kalfjället eller håller till på lägre höjd.

Det fina finns inte bara i det stora.

Men nu sitter jag hemma i Knåda igen. Två veckor till nästa fjälltripp. Den väntan ska jag nog klara. Kanske.

Synd att jag inte glömde nåt viktigt där. Hade gärna tagit en tripp dit för att hämta det. Förhoppningsvis hade jag varit tvungen att leta i 4-5 dagar.

Hörs.

Ps. Vi hyr ut stugan lite. Bara några veckor per år. Vill ju liksom kunna åka dit själva när som helst. Men några möjliga perioder finns kvar att hyra under vintersäsongen.

  • Söndag till söndag vecka 11, sju nätter.
  • Måndag till söndag vecka 16, sex nätter.
  • Söndag till torsdag vecka 17, fyra nätter.

Bara så att ni vet. Ds.

80 nyanser av grå-vitt

Har tillbringat några timmar på skidor. Gråmulet eller inte, mitt Funäs är ändå underbart! Lämnade stugan och drog rakt in i skogen.

Harvade vidare upp mot fjällvidderna genom småbjörksland.

Bytte årstid en stund och följde en sommarled. Enda sättet att sätta lite färg på den här rundan.

Hade det oförskämt trevligt medan världens konturer blev suddigare och suddigare.

Timmarna försvann i samma takt som omgivningarna, men till sist blev det dags att leta sig hem. Jag hade skickligt undvikit frost i skägget. Det var mer än björkarna klarade av.

Kära nån och milda makter så fantastiskt!

Hörs.

Balanserar

Hemma igen efter en mulen morgonrunda kikar jag in genom växthusets kanalplastväggar. Ser lite grönt.

Jag öppnade inte dörren. Solen ska skina vid årets första växthusbesök. En av mina stenhårdaste (och larvigaste) principer. Men jag vet vad det gröna är. Persiljekrukorna från i somras. De kör snart igång och tokväxer igen. Gott.

Apropå ingenting. För över ett år sen slutade jag skriva. Är nästan ett år sen jag senast publicerades i en tidning. Nu har jag skrivit en novell, skickat till veckotidning och håller på med en till. Är i chock.

Mindre chockartat är att jag drar till Funäsdalen idag. Det var tvärtom rätt väntat.

Måste ju skapa balans i tillvaron.

Hörs.

Ingen idé plocka undan nu, ju

Mulen och lätt blåsig morgonpromenad. Det var ändå skönt, och förresten ser jag genom lilla fönstret i badrummet att sommaren snart är här. Parasollet har flyttat ut till terrassen för säsongen.

Eller… Det kanske aldrig fick flytta in. I höstas alltså. Jaja. Nu är det som det är och jag är redo för alla årstider på samma gång.

Det gäller att ordna det för sig.

Hörs.

 

Sprang förbi skidspåren

Det finns skidspår i mina skogar.

Över hyggen och längs skogsbryn slingrar sig välpreparerade spår i olika längder. Jag åker inte där. Gillar inte att ideligen spana över axeln ifall det kommer en snabbåkare att kliva ur spår för. Jag ramlar omkull när jag tittar över axeln. Och i isiga nerförsbackar vill jag gråta.

Nej, jag korsade istället spåren i stora kliv och klampade vidare med små, vassa iskristaller i löparskorna. Inte helt behagligt men i alla fall bättre än småsten. Skidor ska jag snart åka på fjällvidderna. Där kommer aldrig nån smygande bakifrån, och gråter jag beror det på att världen är så vacker.

Eller att det är en isig nerförsbacke.

Hörs.

 

Hallå där!

Efter att ha råkat ta en extra lång blogg-helg kan jag lugnande säga att läget är under kontroll. Knåda ligger kvar på sin soliga bergssluttning och vandrar-fotografens skugga tränger sig in på bild så fort den får chansen.

Har fått en sån dragning till åkervandring. Längs älven. Runt sjön. Från by till by. Över våra egna marker, vidare in på andras domäner, följer isigt snöfyllda plöjfåror och ojämna grästuvspartier. Känner släktskap med både uppgivna rotvältor

och rakryggade stroppbjörksskelett.

Fast när jag går där saknar jag skogen. Känner mig som en svikare när jag inte följer en hemtrevlig stig i en ombonat trädfylld miljö. Skogen skyddar så bra. Mot allt. Bilar, tankar, världsläget. Fast det gör åkrarna också. Jag lovar, finns inte en bil där ute och tankarna svävar iväg över plöjningarna.

Jaja, hur som helst.

Hörs.

 

Vrålblå fredag

Jag ger mig ut på morgonrunda vid halv åtta varje dag. Har länge varit becksvart när jag knatat iväg. Inte längre. Nu ljusnar det exakt när jag passerar tomtgränsen. Reflexvästen är onödig men sitter på av gammal vana. Det är kalldisigt och alldeles bedårande.

Solen orkar inte långt upp på himlen men som den lyser! Inte konstigt att fåglarna kvittrar som galningar i alla buskage.

Jag kvittrar också och går extra långt i rena yran. Har kylen full av semlor jag bakade igår, Jamiroquai ska äntligen ut på turné och jag ska se dem i Finland, jag har jobbrelaterade frågor att ta ställning till och nu blir det helg.

Hörs.